Tankspridd.

Så skulle man kunna sammanfatta mig såhär, näst sista dagen innan hemresa.

Jag har suttit i en stekhet lokal,antecknat tekniska verktyg för manusarbetet. Diskuterat filmscener med handledare & mina kurskamrater. Pumpat hjärnan full av information,ätit lunch i Gamla Stan och proppat hjärnan lite till.

Sen har jag träffat vänner efter kursdagens slut. Suttit på ”Pontus by the sea” oc ”Grappa” och druckit vin tills klockan blivit sen. Sett ut över vattnet och förstått på riktigt hur vacker stad Stockholm faktiskt är.

Jag har promenerat tills benen svullnat och fötterna värkt. Insupit atmosfär av stadsmyller, turism och sommar.

På nätterna när jag ligger i lägenhetens säng alldeles ensam stirrar jag i taket tills dess att ögonen inte orkar längre. Då har jag saknat en livlig Lillsessa och ett långhårigt Tonårstroll. Då värker hjärtat sådär extra mycket efter mannen med skägg som jag gifte mig med den där Marsdagen 1997.

Och på samma gång.

Så förbannat nyttigt har det varit. Att få filosofera i sitt eget huvud ifred. Att endast ha ansvar för sig själv och sätta sin egen persona i fokus. Att kunna lyxa till det med ett glas vin till maten om jag vill det. Att kunna ta en senare buss och promenera och titta på människor. Studera dom bakom solglasögonen. Att bara vara jag.

Om jag kunde med ord förklara den inspiration till mitt eget skrivande jag har fått dessa dagar. Om det räckte med ett par enkla meningar för att beskriva vad denna kurs ger. Men det räcker liksom inte. Orden känns för fattiga för det. Jag kan bara säga att inspirationen och lusten till att skriva löper som en eld från hjärta och hjärna. Fingrarna ropar efter att få tömma hjärnkontoret en smula.

Så många fantastiska idéer till mitt manus finns och de bara väntar på att få komma på pränt.

Så.

Har det varit en jobbig vecka?

Absolut.

Långa kursdagar fyllda med information i syretomma och kokheta lokaler. Ensamma nätter i en enkelsäng. Inga barn att krama och pussa. Ingen vuxen att dela den första morgontimman med kaffe & frukost. Att sitta på en proppfylld uteservering med en grillad kyckling framför sig alldeles ensam,medans andra människor umgås.

Men.

Jag lyssnade på magkänslan och följde en dröm. Utvecklar mig själv genom att lära mig massor, förlika mig med tanken om att jag ändå inte är så dum på att skriva. Självförtroendeboost,så det heter duga. Har fått äran att umgås med så många kunniga och inspirerande kursdeltagare, lyssnat på handledare som gett mig de verktyg jag behöver. Promenerat längs Gamla Stans gator och gränder, njutit ett glas vin med vänner.

En helt fantastisk vecka har det varit som ändå gått ganska fort.

Imorgon är det sista kursdagen innan hemresa och sen kommer det nog att ta ett tag att smälta alla intryck. Det jag vet är att jag numer kallar mig själv för manusförfattare. För att jag vågar tro på det. Äntligen.

Denna lantis medger att storstan är fantastisk på många sätt & vis.

Men nu längtar jag hem till mitt eget underbara paradis, där mitt syre och hjärta finns. Där koblajor doftar i hagen, där natten är tyst och familjen lever.

Tankspridd alltså.